På gator röda & blå
Jag ser många fina bilder från Helsingborg ikväll. Terrasstrapporna som fylls av ljus, människor och halsdukar i alla färger.
Igår fick jag meddelande från min familj som bor centralt i Helsingborg att det kändes som krig. Lillasyster Johanna hade fått springa hem från en av restaurangerna vid terrasstrapporna för att huliganer krossade rutor och hotade vakter. Allt stängde. Alla restauranger. Skånetrafiken, McDonalds och Pressbyrån.
Inte på grund av ett riktigt krig. Inte på grund av politiska demonstrationer. Och jag tänker inte säga att det var på grund av fotboll. För det var det inte. Det var på grund av människor som söker bråk. Som vill slåss. Som känner så starkt hat mot någonting, som jag inte ens tror de själva vet vad det är.
Och någon dog på grund av det. En vanlig fotbollssupporter med fyra barn hemma som väntar på sin pappa.
Igår strömmade alltså helt fruktansvärda bilder ut från Helsingborg, på kaoset. Men idag fylls alla flöden av människor som sluter upp mot våldet.
Helsingborg, Sverige år 2014. Det känns inte realistiskt någonstans.
Fastän jag befinner mig i Palma. långt borta från gator röda och blå, känns det som jag är där. Helsingborg kommer alltid vara hemma. Och det känns så orealistiskt att detta hände. Och att våldet aldrig upphör.
Jag har vidare tankar kring detta. Om varför det händer gång på gång. Om könssterotyper, manlighetsnormer och varför inte sådant här tas på allvar i skolor. Men jag tar det en annan dag. Jag ska bara ta till mig de fina bilderna nu. Ljusen, halsdukarna, människorna.
Inte på grund av ett riktigt krig. Inte på grund av politiska demonstrationer. Och jag tänker inte säga att det var på grund av fotboll. För det var det inte. Det var på grund av människor som söker bråk. Som vill slåss. Som känner så starkt hat mot någonting, som jag inte ens tror de själva vet vad det är.
Och någon dog på grund av det. En vanlig fotbollssupporter med fyra barn hemma som väntar på sin pappa.
Igår strömmade alltså helt fruktansvärda bilder ut från Helsingborg, på kaoset. Men idag fylls alla flöden av människor som sluter upp mot våldet.
Helsingborg, Sverige år 2014. Det känns inte realistiskt någonstans.
Fastän jag befinner mig i Palma. långt borta från gator röda och blå, känns det som jag är där. Helsingborg kommer alltid vara hemma. Och det känns så orealistiskt att detta hände. Och att våldet aldrig upphör.
Jag har vidare tankar kring detta. Om varför det händer gång på gång. Om könssterotyper, manlighetsnormer och varför inte sådant här tas på allvar i skolor. Men jag tar det en annan dag. Jag ska bara ta till mig de fina bilderna nu. Ljusen, halsdukarna, människorna.
Det var banne mig bland det bästa jag läst på länge! Bra Ida!!