Ida Carr

Igår var jag och Andreas ute och vandrade i bergen. Det var längesen nu så det var kul. Men. Things got crazy... Som vanligt. 

Ungefär när vi gått hälften och kommit upp för första kullen snubblade jag på något. 
– Ida, kolla vad du snubblade på!

Visade sig att jag snubblade på ett getskalleskelett. Jag tycker att skelett och döskallar är lite obehagliga, men det var så coolt på nåt sätt så jag ville ta med mig det hem. Jag plockade upp kraniet och la i ena ryggsäcken. Sen fortsatte vi gå. 

Efter några hundra meter insåg vi att vi inte sett några stenrösen på ett tag. Vi hade gått fel. Gick tillbaka. Tog en annan väg, men det verkade också fel. Jag började såklart panika. Med ett antal felvandringar färska i minnet började jag bli oroligare och oroligare. Efter ett tag insåg vi att vi gått i cirklar. Jag var helt slut. Trött i benen och ont i fötterna. Vi satte oss ner och drack lite vatten som var varmt och smakade plast. Ingen mat hade vi med heller. 

Jag såg getskallen sticka upp ur Andreas ryggsäck. Gick kalla kårar längs ryggraden. I'm not a beliver in anything, men fick verkligen så obehagliga känslor av skallen att jag utbrast att det säkert var den som gjorde att vi gick vilse. Någon form av förbannelse. Vi var hemsökta.

 

Denna jätterationella tanke gjorde att jag plockade ur skallen ur väskan och la den vid vägkanten. Andreas tyckte att jag var en tönt. Men strax efter hittade vi rätt väg.

Spooky...

(Sen kanske jag kryddar något. Vi hittade skallen när vi redan gått ganska mycket fel. Och jag la ur den ur väskan när vi redan hittat rätt väg. Men ibland är det gött att vara drama queen. )

Jaja, det var väldigt vackert i alla fall. Men när vi kom hem efter fem timmars vandring var vi helt slut.